ninjamd

Det är sent.
Ställde om klockan, men det är fortfarande sent.

Jag gillar inte tiden.
Den bara går.
Alltid.
Tid, sluta gå.

Fast egentligen, vad spelar det för roll vad vi gör av tiden i våra liv?
Ingen, ingen roll alls.
Vi kommer alla att dö, det är liksom bara så.
Några dör unga, några dör gamla.
Vissa hinner bli senila, andra hinner inte ens fylla 3.

Jag tänker ofta på döden.
Det gör fan alla, annars är det konstigt.
Åh, vad trevligt, vi har en sak gemensamt - vi kommer att dö.

Vi förströr oss med saker så att livet inte ska verka så meningslöst.
Fullproppade kalendrar betyder att du har ett liv.
Grattis. En massa saker att förströ dig med, så tankar på livet & döden - STAY AWAY.
Men om vi bara sitter ner och inte gör någonting, kommer vi på att livets innehåll = 0.

Jorden har funnits i flera miljoner år, universum har funnits mycket längre.
Rymden är oändlig och fullproppad med galaxer och planeter.
Och så sitter jag här.
På jorden.
I Europa.
I Sverige.
Östergötland.
Ydre.
Asby.
I ett sketet rum, som är så litet att man får cellskräck, och skriver om ingenting.
Så korkat.
Fruktansvärt korkat.

Jag gillar inte tanken på att allting är meningslöst, men det är så det är.
Vad jag än gör, så spelar det ingen roll - vi kommer alla att försvinna, och glömmas bort.
Frågan är bara när, och hur.

Jag gillar inte Tid
och inte heller dig, Katt.
Dra nu och gör någonting vettigt.
Skriv nåt i kalendern din.
Skaffa dig ett liv,.. vad det nu är.

Neeeheheheeej!  Nu sitter jag här igen, fast att jag inte borde.
Det fruktansvärda hitorieprovet är imorgon, och jag kan inte.
Egentligen, borde jag plugga som fan just nu.
Men jag har kommit till en gräns, gränsen där jag tappar allt mitt förstånd och ger iväg mitt provresultat till ödet.
Min känsla för viktigt/oviktigt har pajat fullständigt.
Viktigast nu: att kolla på Grey's Anatomy.
Oviktigast nu: Historiaprovet

Jag ska sluta skriva om den där jevvla historian nu. Det är tråkigt.



Det är höst.
Har du lagt märke till det?
Det blåser som attans och löv yr omkring som om de vore lätta, små... ja, löv.
Idag har varit en sån där dag, då jag (på ett otroligt fånigt vis) tycker att allt är så fantastiskt.

T.ex. tänkte jag såhär, när jag satte mig vid datorn:
"Internet. Så jävla häftigt, och praktiskt! Jag älskar internet."
Eller som när jag var påväg hem ifrån bussen kl. 18:
"Åh, det är mörkt ute. OCH höst. Fan va mysigt."
I skolan:
"De här stolarna är så bekväma! Varför har de inte såna överallt? Inte för att det gör någonting, det är bra med omväxling. De där höga stolarna är också bra. Jag gillar dem. Mycket."
I mataffär:
"De har samlat så mycket, på ett så litet ställe... FANTASTISKT!"
Hos Ryr:
"Vattenkokare, vem kom på det? Jag älskar den människan som gjorde det. Det är ju en helt otrooolig uppfinning!"
På bussen:
"Mm,.. Mentos. Jag älskar mentos. Mentosmentosmentosmentosmentosmentos!"
Nu:
Spotify, det är fan det bästa som finns. En massa musik, på ett och samma ställe! Lättåtkomligt, snabbt... IIIIIIHH! SPOTIFYYYYY, JAG ÄLSKAR DIG!"

Allt är så fruktansvärt fantastiskt!
Han på nyheterna, med de coola glasögonen.
Gillar! Y inom parentes på coola glasögonnyhetsuppläsare!

Men fan, nu är det bäst att jag lägger av, det börjar bli för konstigt.
En väldigt frän sak, det här med bloggar.
Jag gillar bloggar.
Mmmm,.. Blogg.

Hej.
Nu sitter jag här, fast att jag inte har någonting jag vill skriva om.
Egentligen, så borde jag plugga.
Borde. Men vill inte.
Med risk att låta som en jobbig femåring:
Jag vill inte läsa historia. Vill inte, vill inte, vill inte! VIIIIIIIIILL IIIIIIIIIIIINTEEEEEEEEEEE!
Men jag måste, - och ska - fortsätta på den jävla kursen.

För att pigga upp och glädja mig själv, tänker jag på att Körslaget börjar ikväll.
20:00 på Tv4. Jag kräver att du ska titta!
Men om du har ett liv, så slipper du.

Nu du, börjar jag tröttna på att skriva om ingenting.
Och ska plugga.
Sen, kanske.
Hejdå.