ninjamd

Paulina Bratt är sjuker och var inte med på Stockholmsresan.
Därför kan hon inte blogga om den, och då måste jag göra det.
För det sa Matilda Glaad, och jag är ganska säker på att hon menade allvar när hon hotade med att döda min katt.
Så för att låta min katt leva, kommer här ett inlägg om underbara BF2:s Stockholmsresa.


För det första så tog det en jävla tid innan vi kom iväg.
Vad det berodde på, vet jag inte riktigt. Men det var väldigt irriterande.

Den buss vi skulle färdas i, verkade gå sönder överallt - säten som lossnade, fotstöd som inte fungerade, trasiga lampor och det droppade tillochmed in ifrån taket.

Vi drog iväg från lilla Tranås en stund efter åtta.
I Linköping stannade vi på en skola för ett studiebesök.
Jag orkar inte berätta vad de babblade om, för jag tror inte att jag fattade riktigt.
Men de var trevliga iallafall.

Vi fortsatte en bit och stannade sedan för att äta lunch.
Det blev potatissallad med kalkon, och en liten brödbit.
Jag, allätare som jag är, gillade det.
Men de flesta blev arga för att det var äckligt, och slängde maten.
Allra mest klagades det från sätet bakom mig, guess who?
Jo, du gissade nog rätt, lille Merissa.
Hon har en förmåga att klaga och bli förbannad på allt.
Ogillar hon någonting, så slipper ingen undan - alla får höra det.
Men så såg vi Charlotte Perrelli på parkeringen och klagoljudet från Merissa övergick i ett skrik.
Ett, för mina öron, mycket plågsamt skrik.
Som tur var satt vi i bussen, annars hade nog hennes barn blivit livrädda.
Ingen vågade gå fram till henne, så de gick till en karta över Östergötland som satt typ 5 meter ifrån henne.
Där stod de, 8 pers, pekade på kartan och sneglade åt Perrellis håll.
Vi i bussen skrattade vi gott åt detta.

Resan fortsatte utan några autografer, och väl inne i Stockholm gick vi till St. Clara kyrka.
Den lilla tanten berättade om hennes liv, och deras verksamhet för att hjälpa hemlösa och prostituerade i Stockholm.
Det var,.. gripande. På riktigt.
Jag var nog inte den enda som gick tårögd och fascinerad därifrån.

Men nu var det dags för FRI TID i Stockholm!
Vi gick omkring ett ganska stort gäng, och vi åt tillsammans på Mc Donald´s.
Där var det en tant som förbannade oss, och alla andra därinne.
Hon gick runt och snackade en massa, och så svepte hon med handen över våra huvuden.
Blå mössa, hade hon också. Crazy.
Efter Mc Donald´sbesöket trillade det av folk lite hipp som happ, och tillslut var jag ensam med Simone, Jenny och Merissa.
Simone, köpte allt som föll henne in. Hon verkade inte ens fundera på sina inköp, vilket jag chockades av.
Så gör man inte, när man kommer från en fattig familj. Där ska allting granskas mycket noggrant.
Men Simone kollade nog inte ens priset, hon bara sprang och köpte.
Merissa däremot, köpte ingenting förrän i slutet. Tills dess hade hon bara gått och klagat på att det inte fanns någonting att köpa men att hon ABSOLUT INTE kunde komma hem tomhänt.
Men hon hittade ett halsband till sin mamma och en almanacka på Robert Pattinson.
Jag köpte en mössa. Den är svart. och så köpte jag en bandt-shirt, som ett litet emo.
Och det påminner mig; TACK, åh, TACK kära Simouuun för de pengar jag fick låna. Det var snällast.

Vi möttes alla vid stadsteatern klockan 18:30, för att kolla på teatern: Herr Puntila och hans dräng.
Men vi kom inte in.
Varför inte? Jo, biljetterna hade blivit returnerade.
Så där stod vi, inne på stadsteatern, med värdelösa biljetter i händerna och undrade vad som skulle hända.
Det som hände var att vi fick kolla på teatern, men fick ta de platserna som var lediga.
Så det satt BF:are lite överallt i den där publiken.
Jag och två Matildor fick sitta på varsin stol.
Vi såg bra, men efter de där tre timmarna hade jag fruktansvärt ont i röven.

Teatern var lite,.. mja, jag vet inte riktigt.
Den hade ett par roliga stunder, men i slutet var det så fruktansvärt segt att jag bara ville därifrån.
Men fint var det ju när de sjöng på finska, verkligen.

Väl inne i bussen några minuter senare, fick vi reda på att vi inte skulle kunna stanna på vägen hem, utan skulle åka nonstop.
Du anar inte hur irriterade folk blev på det.
Men tröttheten tog över, ilskan försvann och en tyst acceptans lade sig i bussen.

Efter för lång tid i den sätestrasiga, ifrån taket droppandes vatten - bussen var vi i Tranås.
Härligt.

Det var en kul dag, tack vare underbaraste BF2.
En massa katter till er, mina vänner.