ninjamd

En vecka har jag låtit fara förbi utan att blogga.
Ett uttryck som är accepterat vid detta tillfälle är: INTE OKEJ.


I fredags, på engelskan, hade vi det så jevvla gött.
Min kära vän och jag pratade gamla minnen och drömde oss tillbaka till högstadiet.
Det var konstigt hur mycket jag faktiskt glömt bort på bara ett par år.
Lärare som varken kunde prata så man hörde eller skriva så man såg, klasskompisar som var ondare än Satan himself, det åh, så älskade fönstret och alla de underbara människor man träffade där.

Men så började vi prata om tyskan.
Vi kom ihåg nästan exakt vart alla satt.
Men när vi skulle fundera ut vem jag satt bredvid, så tog det stopp.
Var det,..?
Men hon då,.. hon hade väl tyska med oss... eller?

Frågorna började poppa upp i min lilla skalle.
Satt jag ensam?
Blev jag så skadad av min ensamhet att jag nu förträngt det?
Genomled jag alla de där tyskalektionerna med hjälp av en låtsasbänkkompis?

Som tur var så hade min kära vän, som förövrigt satt i mitten bredvid en katt, också för sig att det satt någon bredvid mig.
Men vi kom inte på vem denna person var.

MEN! Menmenmenmenmen, jag fick faktiskt en flashback alldeles nyss.
Jag kom på vem det var jag satt bredvid, jag satt alltså inte själv!
Men jobbigt ändå, att inte komma ihåg.
Det borde inte ha varit så förbannat svårt, och det borde inte ha tagit två dagar för att komma på det.

Smsade just den där kära vännen som grubblat på samma sak som jag.
Svaret löd: Haha, aa juste!


Det här, var ett uselt inlägg.
Inte bara för utomstående, nej även för inomstående.
(Om man nu kan säga så, inomstående...)

Jag ber om ursäkt,
och säger katt och adjö.