ninjamd

Det första intrycket.

"Du får aldrig en andra chans att ge ett första intryck."

Nej, för det vore ju ganska konstigt. Om man fick en andra chans att ge ett första...?
Äh, vafan, vad spelar det för roll vad man ger för första intryck?

Jag har tänkt på en sak,- att de, som ger ett första intryck av stor social kompetens, faktiskt inte alls kan kompromissa och lyssna på andra. Självklart är det inte alltid så, man kan ju inte dra alla över en kam, det finns undantag och blahabla.

Oftast är det de som är utåtriktade och sociala som man dras till från början. Det är dem man vill lära känna, för de verkar vara sådana underbara, glada, och snälla människor. Det är också de som är lättast att få kontakt med.

Men efter ett tag med dessa sociala, förut så glada och snälla människorna, märker man att de är fruktansvärt krävande. De pratar och pratar, om allt och ingenting. Man blir trött. Trött på att lyssna på allt de har att säga, trött på att behöva visa respons och svara på deras uttömmande frågor.

Första intrycket ger ingen människa rättvisa.

De som är lättast att tycka om, är oftast också lättast att hata.
Men ändå är det dem man tänker på.
De stabila människorna, som man alltid gillar, eller alltid ogillar, tänker man inte så mycket på.
Det är de ostabila, (om man nu kan säga så, det låter lite som om de vore ostabila i psyket eller nåt...) som på något sätt fastnar i huvudet.

En vän till mig beskrev det som en skala. Och vafan, hon har rätt. Det är en jevvla skala.

Nu går jag.