ninjamd

... är döv.
Jag vill aldrig bli döv.
Konstig sak att säga, kanske, men jag säger det ändå.
JAG VILL ALDRIG BLI DÖV.

På grund av öroninflammation i ena örat har jag hört oerhört dåligt i över en vecka nu.
Det har blivit missförstånd, jag har skämt ut mig, folk har blivit irriterade på mig och jag har blivit irriterad på dem.
Och någonting som har hänt alldeles för många gånger, är att jag upptäckt att någon sitter och kollar på mig och säger: Madde?
Varpå jag svarar dumt: Va? Sa du nåt?
Givetvis har de sagt en massa, och jag har inte ens märkt nåt.

Jag har varit en gammal tant denna vecka. En gammal, gammal, gammal tant.
Så fort någon pratade med mig, vände jag mitt friska öra till och kupade ena handen bakom örat för att höra bättre.
Interjektionen VA!? har blivit helt utslitet.
Ett antal gånger tröttnade jag på att be dem upprepa vad de just sagt, vilket ledde till jobbiga missförstånd och oförståelse för särskilda referenser.

Att inte kunna bedöma varifrån ett ljud kommer ifrån, är också jobbigt. Man blir otroligt förvirrad av alla ljud på ställen som skolan, där folk för oväsen hit och dit.
Nu lät jag verkligen som en tant.

Men att vara döv, måste vara fruktansvärt jobbigt.
Jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det skulle vara.
Så jag gör inte det.
Jag tänker inte mer på det, jag konstaterar bara att det är någonting som jag aldrig någonsin vill bli - döv.