Någonting som jag aldrig vill bli #2
... lärare.
Aldrig i hela mitt liv skulle jag kunna tänka mig att bli lärare.
Det är mest förskollärare och grundskollärare jag är rädd för att bli.
Jag gillar inte barn, de utvecklas och går igenom en massa jobbiga faser. Det vill inte jag vara med om,.. ännu en gång.
Barn som går i femman/sexan t.ex, tror att de äger hela världen, att allting kretsar kring dem och deras behov. Inte för att jag dömer dem, nej jag var ju likadan. Även om jag var den mest inoffociellt mobbade personen, så blev jag jävligt förbannad såfort jag inte fick som jag ville. Man hävdar sig själv, visst, det är normalt.
MEN FAN SÅ JOBBIGT FÖR DE SOM RÅKAR VARA I NÄRHETEN.
Stackars lärare som måste stå ut med dessa tjatiga små skitungar vareviga dag. Den ena jobbigare än den andra.
Skulle jag bli lärare och få jobba med 12-14-åringar, så skulle jag antingen ta livet av dem, eller mig själv, alterativt slå dem riktigt hårt på käften.
Nu kontrar folk med: Men du går ju BARN och fritid, och du håller ju inte på med fritid så jag antar att du specialiserar dig på barn! Då är det enda rätta yrket för dig; Förskollärare.
Men du som tänkte såhär, kan ta dig i röven. Faktum är att jag inte ens tänker bry mig om att förklara vad kurserna inom barn & fritid går ut på, eftersom du antagligen bestämt dig för att barn är det enda vi jobbar med. Hela tiden. Barn, barn, barn, barn, barn.
Och jag antar att du tänker såhär:
Går du handel, ja då jobbar du snart på Ica.
Går du IV så har du ingen chans i livet. Du är köööörd.
Går du estet så är du bara konstig.
Men däremot om du går samhäll, så har du chansen att bli allt du vill! Samhäll innehåller allt.
Samhällare är bäst.
Sluta tänka. Gå och dö istället.
Förlåt, jag tappade tråden.
Jag sammanfattar:
Jag vill inte bli förkollärare/grundskollärare, för jag gillar inte barn.
Aldrig i hela mitt liv skulle jag kunna tänka mig att bli lärare.
Det är mest förskollärare och grundskollärare jag är rädd för att bli.
Jag gillar inte barn, de utvecklas och går igenom en massa jobbiga faser. Det vill inte jag vara med om,.. ännu en gång.
Barn som går i femman/sexan t.ex, tror att de äger hela världen, att allting kretsar kring dem och deras behov. Inte för att jag dömer dem, nej jag var ju likadan. Även om jag var den mest inoffociellt mobbade personen, så blev jag jävligt förbannad såfort jag inte fick som jag ville. Man hävdar sig själv, visst, det är normalt.
MEN FAN SÅ JOBBIGT FÖR DE SOM RÅKAR VARA I NÄRHETEN.
Stackars lärare som måste stå ut med dessa tjatiga små skitungar vareviga dag. Den ena jobbigare än den andra.
Skulle jag bli lärare och få jobba med 12-14-åringar, så skulle jag antingen ta livet av dem, eller mig själv, alterativt slå dem riktigt hårt på käften.
Nu kontrar folk med: Men du går ju BARN och fritid, och du håller ju inte på med fritid så jag antar att du specialiserar dig på barn! Då är det enda rätta yrket för dig; Förskollärare.
Men du som tänkte såhär, kan ta dig i röven. Faktum är att jag inte ens tänker bry mig om att förklara vad kurserna inom barn & fritid går ut på, eftersom du antagligen bestämt dig för att barn är det enda vi jobbar med. Hela tiden. Barn, barn, barn, barn, barn.
Och jag antar att du tänker såhär:
Går du handel, ja då jobbar du snart på Ica.
Går du IV så har du ingen chans i livet. Du är köööörd.
Går du estet så är du bara konstig.
Men däremot om du går samhäll, så har du chansen att bli allt du vill! Samhäll innehåller allt.
Samhällare är bäst.
Sluta tänka. Gå och dö istället.
Förlåt, jag tappade tråden.
Jag sammanfattar:
Jag vill inte bli förkollärare/grundskollärare, för jag gillar inte barn.
En sak jag aldrig någonsin vill bli...
... är döv.
Jag vill aldrig bli döv.
Konstig sak att säga, kanske, men jag säger det ändå.
JAG VILL ALDRIG BLI DÖV.
På grund av öroninflammation i ena örat har jag hört oerhört dåligt i över en vecka nu.
Det har blivit missförstånd, jag har skämt ut mig, folk har blivit irriterade på mig och jag har blivit irriterad på dem.
Och någonting som har hänt alldeles för många gånger, är att jag upptäckt att någon sitter och kollar på mig och säger: Madde?
Varpå jag svarar dumt: Va? Sa du nåt?
Givetvis har de sagt en massa, och jag har inte ens märkt nåt.
Jag har varit en gammal tant denna vecka. En gammal, gammal, gammal tant.
Så fort någon pratade med mig, vände jag mitt friska öra till och kupade ena handen bakom örat för att höra bättre.
Interjektionen VA!? har blivit helt utslitet.
Ett antal gånger tröttnade jag på att be dem upprepa vad de just sagt, vilket ledde till jobbiga missförstånd och oförståelse för särskilda referenser.
Att inte kunna bedöma varifrån ett ljud kommer ifrån, är också jobbigt. Man blir otroligt förvirrad av alla ljud på ställen som skolan, där folk för oväsen hit och dit.
Nu lät jag verkligen som en tant.
Men att vara döv, måste vara fruktansvärt jobbigt.
Jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det skulle vara.
Så jag gör inte det.
Jag tänker inte mer på det, jag konstaterar bara att det är någonting som jag aldrig någonsin vill bli - döv.
Jag vill aldrig bli döv.
Konstig sak att säga, kanske, men jag säger det ändå.
JAG VILL ALDRIG BLI DÖV.
På grund av öroninflammation i ena örat har jag hört oerhört dåligt i över en vecka nu.
Det har blivit missförstånd, jag har skämt ut mig, folk har blivit irriterade på mig och jag har blivit irriterad på dem.
Och någonting som har hänt alldeles för många gånger, är att jag upptäckt att någon sitter och kollar på mig och säger: Madde?
Varpå jag svarar dumt: Va? Sa du nåt?
Givetvis har de sagt en massa, och jag har inte ens märkt nåt.
Jag har varit en gammal tant denna vecka. En gammal, gammal, gammal tant.
Så fort någon pratade med mig, vände jag mitt friska öra till och kupade ena handen bakom örat för att höra bättre.
Interjektionen VA!? har blivit helt utslitet.
Ett antal gånger tröttnade jag på att be dem upprepa vad de just sagt, vilket ledde till jobbiga missförstånd och oförståelse för särskilda referenser.
Att inte kunna bedöma varifrån ett ljud kommer ifrån, är också jobbigt. Man blir otroligt förvirrad av alla ljud på ställen som skolan, där folk för oväsen hit och dit.
Nu lät jag verkligen som en tant.
Men att vara döv, måste vara fruktansvärt jobbigt.
Jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det skulle vara.
Så jag gör inte det.
Jag tänker inte mer på det, jag konstaterar bara att det är någonting som jag aldrig någonsin vill bli - döv.
