Vad är nu grejen med tisdagar? Jag har glömt.
Den här dagen har inte varit okej överhuvudtaget.
Eller har den det? Jag vet inte riktigt.
Händelse nr
1. Blir inkallad till mentorn pga. för mycket frånvaro.
Och nej! Vad än Ryr säger, så har jag varit värsta sjuk,
på riktigt... Om man inte räknar svenskan förra veckan.
2. Blir, tillsammans med många andra, otroligt kränkt.
3. Mor min ringer och säger att jag har tid på vårdcentralen för mitt käraste öra kl. 15:15.
Tack, nu ligger jag ännu mer efter i mattehelvetet.
4. Efter det goa, trevliga besöket på vårdc. måste jag vänta på busshelvetet i 1 & ½ h.
5. En gubbe skrämmer mig på biblioteket.
6. Jag köper en cola light inne på Coop. Upptäcker att designen på flaskan är annorlunda, (Samlar nämligen på colaflaskor. Nej, jag är inte normal.) och att den är utav LIMITED EDITION!
Mitt humör var på topp.
Tills jag kom till kön vid kassan, där...
7. ... en full 30-åring snackar i sin mobil alldeles för högt.
Han svär och säger att han ska förstöra någons lägenhet.
En tant som står längst fram i kön viskar till en annan: "Det där låter som ett hot..." Och så tittar de föraktfullt på mannen innan de går ut ur affären.
Tanten/damen/kvinnan/whatever bakom mig vill att han ska ta samtalet utanför affären, då hon oroar sig för barnen som finns därinne.
Äcklet kallar henne för 'jävla fitta' minst 7 gånger. Skrikandes.
Jag kommer som tur är ut därifrån med mitt friskare öra i behåll, och går till min hållplats.
Det var typ 20 minuter innan bussen gick, men jag tänkte att jag kunde sitta där och ta det lite lugnt bara.
Men åååhnej, det visar sig att Äcklet ska med samma buss.
Så jag bestämmer mig för att gå en sväng, och komma tillbaka lagom tills bussen kommer.
Efter en trevlig promenad i Ömo, kommer jag tillbaka till hållplatsen, där Äcklet befinner sig.
Han sitter på bänken och pratar i telefon, igen.
Vad är jag, om inte mänsklig,.. Självklart lyssnade jag på samtalet!
Det var långt och upprepande, men meningarna han verkade älska mest var dessa:
"Jag har med mig tre personer på detta nu, alla vet att jag var i Ömo hela dagen... Okej? OKEJ?!"
"DEN JÄÄÄÄVEEEEELN! VEM FAN TROR HAN ATT HAN ÄR?!"
"Om du inte hör av mig på ett par dagar, då,... då sitter jag nog i häktet."
"Mummel, mummel, mummel, mummel..."
Händelse nummer 8 är lite speciell, då den handlar om framtiden:
8. Äcklets vän får reda på att jag citerat honom, och de dödar mig.
Med smörknivar.
Min tisdag - kul dag.
Eller har den det? Jag vet inte riktigt.
Händelse nr
1. Blir inkallad till mentorn pga. för mycket frånvaro.
Och nej! Vad än Ryr säger, så har jag varit värsta sjuk,
på riktigt... Om man inte räknar svenskan förra veckan.
2. Blir, tillsammans med många andra, otroligt kränkt.
3. Mor min ringer och säger att jag har tid på vårdcentralen för mitt käraste öra kl. 15:15.
Tack, nu ligger jag ännu mer efter i mattehelvetet.
4. Efter det goa, trevliga besöket på vårdc. måste jag vänta på busshelvetet i 1 & ½ h.
5. En gubbe skrämmer mig på biblioteket.
6. Jag köper en cola light inne på Coop. Upptäcker att designen på flaskan är annorlunda, (Samlar nämligen på colaflaskor. Nej, jag är inte normal.) och att den är utav LIMITED EDITION!
Mitt humör var på topp.
Tills jag kom till kön vid kassan, där...
7. ... en full 30-åring snackar i sin mobil alldeles för högt.
Han svär och säger att han ska förstöra någons lägenhet.
En tant som står längst fram i kön viskar till en annan: "Det där låter som ett hot..." Och så tittar de föraktfullt på mannen innan de går ut ur affären.
Tanten/damen/kvinnan/whatever bakom mig vill att han ska ta samtalet utanför affären, då hon oroar sig för barnen som finns därinne.
Äcklet kallar henne för 'jävla fitta' minst 7 gånger. Skrikandes.
Jag kommer som tur är ut därifrån med mitt friskare öra i behåll, och går till min hållplats.
Det var typ 20 minuter innan bussen gick, men jag tänkte att jag kunde sitta där och ta det lite lugnt bara.
Men åååhnej, det visar sig att Äcklet ska med samma buss.
Så jag bestämmer mig för att gå en sväng, och komma tillbaka lagom tills bussen kommer.
Efter en trevlig promenad i Ömo, kommer jag tillbaka till hållplatsen, där Äcklet befinner sig.
Han sitter på bänken och pratar i telefon, igen.
Vad är jag, om inte mänsklig,.. Självklart lyssnade jag på samtalet!
Det var långt och upprepande, men meningarna han verkade älska mest var dessa:
"Jag har med mig tre personer på detta nu, alla vet att jag var i Ömo hela dagen... Okej? OKEJ?!"
"DEN JÄÄÄÄVEEEEELN! VEM FAN TROR HAN ATT HAN ÄR?!"
"Om du inte hör av mig på ett par dagar, då,... då sitter jag nog i häktet."
"Mummel, mummel, mummel, mummel..."
Händelse nummer 8 är lite speciell, då den handlar om framtiden:
8. Äcklets vän får reda på att jag citerat honom, och de dödar mig.
Med smörknivar.
Min tisdag - kul dag.
Detta inlägg är enbart skräp
Idag, när jag gick hem ifrån busshållplatsen, hittade jag lite skräp i jackfickan.
Jag vet, redan nu känner du att; Faaaasen, va detta ska bli intressant!
Men nej, känn inte så. Om du har höga förväntningar - SLUTA GENAST ATT LÄSA!
Fast om du nu, vilket är mest troligt, inte hade några förväntningar på detta inlägg överhuvudtaget så kan du fortsätta läsa.
Det är okej.
Aja, som skrivet: Jag var påväg hemåt och hittade detta gamla skräp. Gammalt godispapper.
Det blåste till, och skräpet, (som förövrigt var ifrån en sån där liten Japp) var nära på att lämna min kalla hand.
Nu gjorde det ju inte det, men att skräpet nästan slängdes ut i naturen gav mig en flashback.
Jag hade lite småmynt i handen, tillsammans blev det 10 kronor.
Glädjen spred sig i kroppen.
Shit, jag har så att det räcker till 3 för 10!
Så jag och min coole vän tog oss upp till Lanthandeln.
Vi köpte lite godis, vilket var det tuffaste man kunde göra en tisdagseftermiddag. (Om man inte räknar med att hänga på skolgården efter skoltid. Man skulle gärna flytta på bandymålen också, för att vara så rebelisk som möjligt.)
Ifrån Lanthandeln gick vi till skolan (EFTER SKOLTIIIID!) och hängde där.
Jag såg mig själv, en lite mindre Madeleine, men ändå ganska lik, - SLÄNGANDES SKRÄP PÅ MARKEN!
Det var så vi gjorde, tänkte jag där jag gick på vägen hem.
Vi var miljöbovar.
Att inte utnyttja papperskorgar var förstås också en fruktansvärt tuff sak att göra.
Vi slängde skräp överallt, det var helt galet.
Och vi gjorde det utan att få dåligt samvete, vilket jag får nu om jag slänger skräp någon annanstans än i papperskorgar eller liknande.
Det var sjukt, helt SJUUUKT!
Så om vi dör för tidigt pga miljöförstöring,
- skyll på Lill-Madeleine och hennes vän ifrån ett odd grannland.
Någonting som jag aldrig vill bli #2
... lärare.
Aldrig i hela mitt liv skulle jag kunna tänka mig att bli lärare.
Det är mest förskollärare och grundskollärare jag är rädd för att bli.
Jag gillar inte barn, de utvecklas och går igenom en massa jobbiga faser. Det vill inte jag vara med om,.. ännu en gång.
Barn som går i femman/sexan t.ex, tror att de äger hela världen, att allting kretsar kring dem och deras behov. Inte för att jag dömer dem, nej jag var ju likadan. Även om jag var den mest inoffociellt mobbade personen, så blev jag jävligt förbannad såfort jag inte fick som jag ville. Man hävdar sig själv, visst, det är normalt.
MEN FAN SÅ JOBBIGT FÖR DE SOM RÅKAR VARA I NÄRHETEN.
Stackars lärare som måste stå ut med dessa tjatiga små skitungar vareviga dag. Den ena jobbigare än den andra.
Skulle jag bli lärare och få jobba med 12-14-åringar, så skulle jag antingen ta livet av dem, eller mig själv, alterativt slå dem riktigt hårt på käften.
Nu kontrar folk med: Men du går ju BARN och fritid, och du håller ju inte på med fritid så jag antar att du specialiserar dig på barn! Då är det enda rätta yrket för dig; Förskollärare.
Men du som tänkte såhär, kan ta dig i röven. Faktum är att jag inte ens tänker bry mig om att förklara vad kurserna inom barn & fritid går ut på, eftersom du antagligen bestämt dig för att barn är det enda vi jobbar med. Hela tiden. Barn, barn, barn, barn, barn.
Och jag antar att du tänker såhär:
Går du handel, ja då jobbar du snart på Ica.
Går du IV så har du ingen chans i livet. Du är köööörd.
Går du estet så är du bara konstig.
Men däremot om du går samhäll, så har du chansen att bli allt du vill! Samhäll innehåller allt.
Samhällare är bäst.
Sluta tänka. Gå och dö istället.
Förlåt, jag tappade tråden.
Jag sammanfattar:
Jag vill inte bli förkollärare/grundskollärare, för jag gillar inte barn.
Aldrig i hela mitt liv skulle jag kunna tänka mig att bli lärare.
Det är mest förskollärare och grundskollärare jag är rädd för att bli.
Jag gillar inte barn, de utvecklas och går igenom en massa jobbiga faser. Det vill inte jag vara med om,.. ännu en gång.
Barn som går i femman/sexan t.ex, tror att de äger hela världen, att allting kretsar kring dem och deras behov. Inte för att jag dömer dem, nej jag var ju likadan. Även om jag var den mest inoffociellt mobbade personen, så blev jag jävligt förbannad såfort jag inte fick som jag ville. Man hävdar sig själv, visst, det är normalt.
MEN FAN SÅ JOBBIGT FÖR DE SOM RÅKAR VARA I NÄRHETEN.
Stackars lärare som måste stå ut med dessa tjatiga små skitungar vareviga dag. Den ena jobbigare än den andra.
Skulle jag bli lärare och få jobba med 12-14-åringar, så skulle jag antingen ta livet av dem, eller mig själv, alterativt slå dem riktigt hårt på käften.
Nu kontrar folk med: Men du går ju BARN och fritid, och du håller ju inte på med fritid så jag antar att du specialiserar dig på barn! Då är det enda rätta yrket för dig; Förskollärare.
Men du som tänkte såhär, kan ta dig i röven. Faktum är att jag inte ens tänker bry mig om att förklara vad kurserna inom barn & fritid går ut på, eftersom du antagligen bestämt dig för att barn är det enda vi jobbar med. Hela tiden. Barn, barn, barn, barn, barn.
Och jag antar att du tänker såhär:
Går du handel, ja då jobbar du snart på Ica.
Går du IV så har du ingen chans i livet. Du är köööörd.
Går du estet så är du bara konstig.
Men däremot om du går samhäll, så har du chansen att bli allt du vill! Samhäll innehåller allt.
Samhällare är bäst.
Sluta tänka. Gå och dö istället.
Förlåt, jag tappade tråden.
Jag sammanfattar:
Jag vill inte bli förkollärare/grundskollärare, för jag gillar inte barn.
Grr, mig trampar man inte på ostraffat
Aftonbladet.
Gud va jag älskar nätupplagan av Aftonbladet.
Det finns alltid någonting man stör sig på/roas av där.
Ja, jag är en hemsk människa som tycker att tragiska nyheter är roande.
Jag borde brinna i helvetet. Men, allt har sin tid, och min "brinna-i-helvetet"-tid är inte här ännu.
Så jag tänker fortsätta roas av ohyggliga nyheter på Aftonbladet.
(Kom nu ihåg; Att det är bara på Aftonbladet som dåliga nyheter är roliga, jag är inte helt känslolös.)
Det jag vill komma till är artikeln om lilla treåriga Christopher, som ramlade i en rulltrappa och fick ett finger avslitet.
Och nej, kära läsare, det är inte det som jag roas av. Jag är i huvudet en frisk människa, precis som du.
Det roliga med denna ganska otäcka artikel är hur den följs upp av Aftonbladet.
De tar in en artikel om en annan stackare som också förlorat ett finger till det ohyggliga rulltrappsmonstret, och sen kommer en artikel till,- om hur ofta rulltrappsolyckor egentligen inträffar.
Här, satte jag ner foten och sa: Det börjar bli knasigt nu, Aftonbladet. För knasigt, även för dig.
Men okej, nu vet jag att rulltrappsolyckor inträffar varje dag i Sverige.
Tack, Aftonbladet.
Jag klarade mig nästan bättre utan den informationen.
Men om du nu vill undvika att bli överrumplad av rulltrappans fingeravslitande makt, så kan du följa detta råd som Aftonbladet så generöst delar med sig av: Åk inte barfota.
Det finns såklart många fler tips om hur du åker rulltrappa på ett säkert sätt, men alla är så fruktansvärt självklara.
Men vill du se dem med egna ögon så... Så-åker-du-riskfritt-i-rulltrappor-tips.
Så tack ännu en gång, Aftonbladet.
Du kanske tänker: Det händer inte mig, jag håller i räcket när jag åker rulltrappa.
Men ackackACK, så fel du har.
Precis som myggbett händer, kan rulltrappsolyckor hända just dig, just idag.
Nu skall jag genast ut och informera om hur man åker rulltrappa på rätt sätt.
Det är mitt kall, mitt livs viktigaste uppdrag.
Eller, det är lite sent nu. Och imorn är jag inte hemma.
Det får bli nästa veckas projekt, och då ska jag nog ha hunnit göra flygblad också.
Ha det bra, min vän, men akta dig för rulltrappor.
Gud va jag älskar nätupplagan av Aftonbladet.
Det finns alltid någonting man stör sig på/roas av där.
Ja, jag är en hemsk människa som tycker att tragiska nyheter är roande.
Jag borde brinna i helvetet. Men, allt har sin tid, och min "brinna-i-helvetet"-tid är inte här ännu.
Så jag tänker fortsätta roas av ohyggliga nyheter på Aftonbladet.
(Kom nu ihåg; Att det är bara på Aftonbladet som dåliga nyheter är roliga, jag är inte helt känslolös.)
Det jag vill komma till är artikeln om lilla treåriga Christopher, som ramlade i en rulltrappa och fick ett finger avslitet.
Och nej, kära läsare, det är inte det som jag roas av. Jag är i huvudet en frisk människa, precis som du.
Det roliga med denna ganska otäcka artikel är hur den följs upp av Aftonbladet.
De tar in en artikel om en annan stackare som också förlorat ett finger till det ohyggliga rulltrappsmonstret, och sen kommer en artikel till,- om hur ofta rulltrappsolyckor egentligen inträffar.
Här, satte jag ner foten och sa: Det börjar bli knasigt nu, Aftonbladet. För knasigt, även för dig.
Men okej, nu vet jag att rulltrappsolyckor inträffar varje dag i Sverige.
Tack, Aftonbladet.
Jag klarade mig nästan bättre utan den informationen.
Men om du nu vill undvika att bli överrumplad av rulltrappans fingeravslitande makt, så kan du följa detta råd som Aftonbladet så generöst delar med sig av: Åk inte barfota.
Det finns såklart många fler tips om hur du åker rulltrappa på ett säkert sätt, men alla är så fruktansvärt självklara.
Men vill du se dem med egna ögon så... Så-åker-du-riskfritt-i-rulltrappor-tips.
Så tack ännu en gång, Aftonbladet.
Du kanske tänker: Det händer inte mig, jag håller i räcket när jag åker rulltrappa.
Men ackackACK, så fel du har.
Precis som myggbett händer, kan rulltrappsolyckor hända just dig, just idag.
Nu skall jag genast ut och informera om hur man åker rulltrappa på rätt sätt.
Det är mitt kall, mitt livs viktigaste uppdrag.
Eller, det är lite sent nu. Och imorn är jag inte hemma.
Det får bli nästa veckas projekt, och då ska jag nog ha hunnit göra flygblad också.
Ha det bra, min vän, men akta dig för rulltrappor.
Sånt där gammalt man tycker om
En vecka har jag låtit fara förbi utan att blogga.
Ett uttryck som är accepterat vid detta tillfälle är: INTE OKEJ.
I fredags, på engelskan, hade vi det så jevvla gött.
Min kära vän och jag pratade gamla minnen och drömde oss tillbaka till högstadiet.
Det var konstigt hur mycket jag faktiskt glömt bort på bara ett par år.
Lärare som varken kunde prata så man hörde eller skriva så man såg, klasskompisar som var ondare än Satan himself, det åh, så älskade fönstret och alla de underbara människor man träffade där.
Men så började vi prata om tyskan.
Vi kom ihåg nästan exakt vart alla satt.
Men när vi skulle fundera ut vem jag satt bredvid, så tog det stopp.
Var det,..?
Men hon då,.. hon hade väl tyska med oss... eller?
Frågorna började poppa upp i min lilla skalle.
Satt jag ensam?
Blev jag så skadad av min ensamhet att jag nu förträngt det?
Genomled jag alla de där tyskalektionerna med hjälp av en låtsasbänkkompis?
Som tur var så hade min kära vän, som förövrigt satt i mitten bredvid en katt, också för sig att det satt någon bredvid mig.
Men vi kom inte på vem denna person var.
MEN! Menmenmenmenmen, jag fick faktiskt en flashback alldeles nyss.
Jag kom på vem det var jag satt bredvid, jag satt alltså inte själv!
Men jobbigt ändå, att inte komma ihåg.
Det borde inte ha varit så förbannat svårt, och det borde inte ha tagit två dagar för att komma på det.
Smsade just den där kära vännen som grubblat på samma sak som jag.
Svaret löd: Haha, aa juste!
Det här, var ett uselt inlägg.
Inte bara för utomstående, nej även för inomstående.
(Om man nu kan säga så, inomstående...)
Jag ber om ursäkt,
och säger katt och adjö.
Ett uttryck som är accepterat vid detta tillfälle är: INTE OKEJ.
I fredags, på engelskan, hade vi det så jevvla gött.
Min kära vän och jag pratade gamla minnen och drömde oss tillbaka till högstadiet.
Det var konstigt hur mycket jag faktiskt glömt bort på bara ett par år.
Lärare som varken kunde prata så man hörde eller skriva så man såg, klasskompisar som var ondare än Satan himself, det åh, så älskade fönstret och alla de underbara människor man träffade där.
Men så började vi prata om tyskan.
Vi kom ihåg nästan exakt vart alla satt.
Men när vi skulle fundera ut vem jag satt bredvid, så tog det stopp.
Var det,..?
Men hon då,.. hon hade väl tyska med oss... eller?
Frågorna började poppa upp i min lilla skalle.
Satt jag ensam?
Blev jag så skadad av min ensamhet att jag nu förträngt det?
Genomled jag alla de där tyskalektionerna med hjälp av en låtsasbänkkompis?
Som tur var så hade min kära vän, som förövrigt satt i mitten bredvid en katt, också för sig att det satt någon bredvid mig.
Men vi kom inte på vem denna person var.
MEN! Menmenmenmenmen, jag fick faktiskt en flashback alldeles nyss.
Jag kom på vem det var jag satt bredvid, jag satt alltså inte själv!
Men jobbigt ändå, att inte komma ihåg.
Det borde inte ha varit så förbannat svårt, och det borde inte ha tagit två dagar för att komma på det.
Smsade just den där kära vännen som grubblat på samma sak som jag.
Svaret löd: Haha, aa juste!
Det här, var ett uselt inlägg.
Inte bara för utomstående, nej även för inomstående.
(Om man nu kan säga så, inomstående...)
Jag ber om ursäkt,
och säger katt och adjö.
Den där dumma dagen som är idag
Söndagar.
Jag hatar söndagar.
Så långsamma.
Så deppiga.
Absolut sista dagen på veckan, slutet på helgen.
Det är på söndagen man, eller snarare jag, städar och gör allt det där tråkiga som ska göras.
Lördagen är den snälla dagen, den roliga.
Söndagen - dum och deppig.
Jag känner måndagen smyga sig fram.
En obehalig känsla, ja.
Men lite gladare blir jag, när jag lyssnar på denna låt.
Lyssna, den är god.
Fast, söndagar kan ändå ta sig i röven.
Jag hatar söndagar.
Så långsamma.
Så deppiga.
Absolut sista dagen på veckan, slutet på helgen.
Det är på söndagen man, eller snarare jag, städar och gör allt det där tråkiga som ska göras.
Lördagen är den snälla dagen, den roliga.
Söndagen - dum och deppig.
Jag känner måndagen smyga sig fram.
En obehalig känsla, ja.
Men lite gladare blir jag, när jag lyssnar på denna låt.
Lyssna, den är god.
Fast, söndagar kan ändå ta sig i röven.
En sak jag aldrig någonsin vill bli...
... är döv.
Jag vill aldrig bli döv.
Konstig sak att säga, kanske, men jag säger det ändå.
JAG VILL ALDRIG BLI DÖV.
På grund av öroninflammation i ena örat har jag hört oerhört dåligt i över en vecka nu.
Det har blivit missförstånd, jag har skämt ut mig, folk har blivit irriterade på mig och jag har blivit irriterad på dem.
Och någonting som har hänt alldeles för många gånger, är att jag upptäckt att någon sitter och kollar på mig och säger: Madde?
Varpå jag svarar dumt: Va? Sa du nåt?
Givetvis har de sagt en massa, och jag har inte ens märkt nåt.
Jag har varit en gammal tant denna vecka. En gammal, gammal, gammal tant.
Så fort någon pratade med mig, vände jag mitt friska öra till och kupade ena handen bakom örat för att höra bättre.
Interjektionen VA!? har blivit helt utslitet.
Ett antal gånger tröttnade jag på att be dem upprepa vad de just sagt, vilket ledde till jobbiga missförstånd och oförståelse för särskilda referenser.
Att inte kunna bedöma varifrån ett ljud kommer ifrån, är också jobbigt. Man blir otroligt förvirrad av alla ljud på ställen som skolan, där folk för oväsen hit och dit.
Nu lät jag verkligen som en tant.
Men att vara döv, måste vara fruktansvärt jobbigt.
Jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det skulle vara.
Så jag gör inte det.
Jag tänker inte mer på det, jag konstaterar bara att det är någonting som jag aldrig någonsin vill bli - döv.
Jag vill aldrig bli döv.
Konstig sak att säga, kanske, men jag säger det ändå.
JAG VILL ALDRIG BLI DÖV.
På grund av öroninflammation i ena örat har jag hört oerhört dåligt i över en vecka nu.
Det har blivit missförstånd, jag har skämt ut mig, folk har blivit irriterade på mig och jag har blivit irriterad på dem.
Och någonting som har hänt alldeles för många gånger, är att jag upptäckt att någon sitter och kollar på mig och säger: Madde?
Varpå jag svarar dumt: Va? Sa du nåt?
Givetvis har de sagt en massa, och jag har inte ens märkt nåt.
Jag har varit en gammal tant denna vecka. En gammal, gammal, gammal tant.
Så fort någon pratade med mig, vände jag mitt friska öra till och kupade ena handen bakom örat för att höra bättre.
Interjektionen VA!? har blivit helt utslitet.
Ett antal gånger tröttnade jag på att be dem upprepa vad de just sagt, vilket ledde till jobbiga missförstånd och oförståelse för särskilda referenser.
Att inte kunna bedöma varifrån ett ljud kommer ifrån, är också jobbigt. Man blir otroligt förvirrad av alla ljud på ställen som skolan, där folk för oväsen hit och dit.
Nu lät jag verkligen som en tant.
Men att vara döv, måste vara fruktansvärt jobbigt.
Jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det skulle vara.
Så jag gör inte det.
Jag tänker inte mer på det, jag konstaterar bara att det är någonting som jag aldrig någonsin vill bli - döv.
Jag gillar inte rubriker. Inte nu, inte idag. Imorn, kanske.
Det första intrycket.
"Du får aldrig en andra chans att ge ett första intryck."
Nej, för det vore ju ganska konstigt. Om man fick en andra chans att ge ett första...?
Äh, vafan, vad spelar det för roll vad man ger för första intryck?
Jag har tänkt på en sak,- att de, som ger ett första intryck av stor social kompetens, faktiskt inte alls kan kompromissa och lyssna på andra. Självklart är det inte alltid så, man kan ju inte dra alla över en kam, det finns undantag och blahabla.
Oftast är det de som är utåtriktade och sociala som man dras till från början. Det är dem man vill lära känna, för de verkar vara sådana underbara, glada, och snälla människor. Det är också de som är lättast att få kontakt med.
Men efter ett tag med dessa sociala, förut så glada och snälla människorna, märker man att de är fruktansvärt krävande. De pratar och pratar, om allt och ingenting. Man blir trött. Trött på att lyssna på allt de har att säga, trött på att behöva visa respons och svara på deras uttömmande frågor.
Första intrycket ger ingen människa rättvisa.
De som är lättast att tycka om, är oftast också lättast att hata.
Men ändå är det dem man tänker på.
De stabila människorna, som man alltid gillar, eller alltid ogillar, tänker man inte så mycket på.
Det är de ostabila, (om man nu kan säga så, det låter lite som om de vore ostabila i psyket eller nåt...) som på något sätt fastnar i huvudet.
En vän till mig beskrev det som en skala. Och vafan, hon har rätt. Det är en jevvla skala.
Nu går jag.
"Du får aldrig en andra chans att ge ett första intryck."
Nej, för det vore ju ganska konstigt. Om man fick en andra chans att ge ett första...?
Äh, vafan, vad spelar det för roll vad man ger för första intryck?
Jag har tänkt på en sak,- att de, som ger ett första intryck av stor social kompetens, faktiskt inte alls kan kompromissa och lyssna på andra. Självklart är det inte alltid så, man kan ju inte dra alla över en kam, det finns undantag och blahabla.
Oftast är det de som är utåtriktade och sociala som man dras till från början. Det är dem man vill lära känna, för de verkar vara sådana underbara, glada, och snälla människor. Det är också de som är lättast att få kontakt med.
Men efter ett tag med dessa sociala, förut så glada och snälla människorna, märker man att de är fruktansvärt krävande. De pratar och pratar, om allt och ingenting. Man blir trött. Trött på att lyssna på allt de har att säga, trött på att behöva visa respons och svara på deras uttömmande frågor.
Första intrycket ger ingen människa rättvisa.
De som är lättast att tycka om, är oftast också lättast att hata.
Men ändå är det dem man tänker på.
De stabila människorna, som man alltid gillar, eller alltid ogillar, tänker man inte så mycket på.
Det är de ostabila, (om man nu kan säga så, det låter lite som om de vore ostabila i psyket eller nåt...) som på något sätt fastnar i huvudet.
En vän till mig beskrev det som en skala. Och vafan, hon har rätt. Det är en jevvla skala.
Nu går jag.
Välkommen till min nya blogg!
...eller inte välkommen.
Det är dumt. Så fruktansvärt dumt. Börja blogga, nu igen?
Det är egentligen försent, man ska inte ha blogg nu.
Och jag lovade att inte komma tillbaks, det gjorde jag. Så förlåt, men jag kunde inte hålla mig borta längre.
Den stora frågan är om jag kommer orka hålla den uppdaterad, och ärligt talat så tror jag inte det.
Men vafan, det kan vara kul en stund iaf.
Så, VÄLKOMMEN TILL MIN NYA BLOGG! Eller,.. äsch.
