ninjamd

Efter en skitseg sjukhelg sitter jag här.
Fantastiskt egentligen, att bloggen överlevt såhär länge.
Jag borde applådera denna exceptionella bedrift, ni borde också applådera.
Applådera nu då, så tackar jag och niger.
För tjejer niger, inte bockar, har jag hört.
Manligt/kvinnligt, sånt ska vi vara noga med.
Nej. Jag ljög nu. Absolut inte. Sluta ta det jag skriver på så stort allvar.
Det finns inget manligt respektive kvinnligt, vi suddar ut den där "/" mellan.

Nog om det, eller om ingenting.
Här kommer någonting: Det är sent, och jag är korkad som sitter här fortfarande.
Klockan 04:00 ska jag ta mig upp ur sängen.
Hur då?
Ja du, det undrar jag med.
Men på något sätt ska jag upp ur sängen, få på mig kläder och sätta mig i en bil som ska ta mig alldeles för långt härifrån.
Jag ska nämligen shoppa loss på tvättsvampar och bakplåtspapper.

Kanske att jag skulle sova nu då,..
Ja, okej.
Godnatt

Paulina Bratt är sjuker och var inte med på Stockholmsresan.
Därför kan hon inte blogga om den, och då måste jag göra det.
För det sa Matilda Glaad, och jag är ganska säker på att hon menade allvar när hon hotade med att döda min katt.
Så för att låta min katt leva, kommer här ett inlägg om underbara BF2:s Stockholmsresa.


För det första så tog det en jävla tid innan vi kom iväg.
Vad det berodde på, vet jag inte riktigt. Men det var väldigt irriterande.

Den buss vi skulle färdas i, verkade gå sönder överallt - säten som lossnade, fotstöd som inte fungerade, trasiga lampor och det droppade tillochmed in ifrån taket.

Vi drog iväg från lilla Tranås en stund efter åtta.
I Linköping stannade vi på en skola för ett studiebesök.
Jag orkar inte berätta vad de babblade om, för jag tror inte att jag fattade riktigt.
Men de var trevliga iallafall.

Vi fortsatte en bit och stannade sedan för att äta lunch.
Det blev potatissallad med kalkon, och en liten brödbit.
Jag, allätare som jag är, gillade det.
Men de flesta blev arga för att det var äckligt, och slängde maten.
Allra mest klagades det från sätet bakom mig, guess who?
Jo, du gissade nog rätt, lille Merissa.
Hon har en förmåga att klaga och bli förbannad på allt.
Ogillar hon någonting, så slipper ingen undan - alla får höra det.
Men så såg vi Charlotte Perrelli på parkeringen och klagoljudet från Merissa övergick i ett skrik.
Ett, för mina öron, mycket plågsamt skrik.
Som tur var satt vi i bussen, annars hade nog hennes barn blivit livrädda.
Ingen vågade gå fram till henne, så de gick till en karta över Östergötland som satt typ 5 meter ifrån henne.
Där stod de, 8 pers, pekade på kartan och sneglade åt Perrellis håll.
Vi i bussen skrattade vi gott åt detta.

Resan fortsatte utan några autografer, och väl inne i Stockholm gick vi till St. Clara kyrka.
Den lilla tanten berättade om hennes liv, och deras verksamhet för att hjälpa hemlösa och prostituerade i Stockholm.
Det var,.. gripande. På riktigt.
Jag var nog inte den enda som gick tårögd och fascinerad därifrån.

Men nu var det dags för FRI TID i Stockholm!
Vi gick omkring ett ganska stort gäng, och vi åt tillsammans på Mc Donald´s.
Där var det en tant som förbannade oss, och alla andra därinne.
Hon gick runt och snackade en massa, och så svepte hon med handen över våra huvuden.
Blå mössa, hade hon också. Crazy.
Efter Mc Donald´sbesöket trillade det av folk lite hipp som happ, och tillslut var jag ensam med Simone, Jenny och Merissa.
Simone, köpte allt som föll henne in. Hon verkade inte ens fundera på sina inköp, vilket jag chockades av.
Så gör man inte, när man kommer från en fattig familj. Där ska allting granskas mycket noggrant.
Men Simone kollade nog inte ens priset, hon bara sprang och köpte.
Merissa däremot, köpte ingenting förrän i slutet. Tills dess hade hon bara gått och klagat på att det inte fanns någonting att köpa men att hon ABSOLUT INTE kunde komma hem tomhänt.
Men hon hittade ett halsband till sin mamma och en almanacka på Robert Pattinson.
Jag köpte en mössa. Den är svart. och så köpte jag en bandt-shirt, som ett litet emo.
Och det påminner mig; TACK, åh, TACK kära Simouuun för de pengar jag fick låna. Det var snällast.

Vi möttes alla vid stadsteatern klockan 18:30, för att kolla på teatern: Herr Puntila och hans dräng.
Men vi kom inte in.
Varför inte? Jo, biljetterna hade blivit returnerade.
Så där stod vi, inne på stadsteatern, med värdelösa biljetter i händerna och undrade vad som skulle hända.
Det som hände var att vi fick kolla på teatern, men fick ta de platserna som var lediga.
Så det satt BF:are lite överallt i den där publiken.
Jag och två Matildor fick sitta på varsin stol.
Vi såg bra, men efter de där tre timmarna hade jag fruktansvärt ont i röven.

Teatern var lite,.. mja, jag vet inte riktigt.
Den hade ett par roliga stunder, men i slutet var det så fruktansvärt segt att jag bara ville därifrån.
Men fint var det ju när de sjöng på finska, verkligen.

Väl inne i bussen några minuter senare, fick vi reda på att vi inte skulle kunna stanna på vägen hem, utan skulle åka nonstop.
Du anar inte hur irriterade folk blev på det.
Men tröttheten tog över, ilskan försvann och en tyst acceptans lade sig i bussen.

Efter för lång tid i den sätestrasiga, ifrån taket droppandes vatten - bussen var vi i Tranås.
Härligt.

Det var en kul dag, tack vare underbaraste BF2.
En massa katter till er, mina vänner.

Det var söndag igår.
Och idag är det låtsaslördag, eftersom det var låtsasmåndag i lördags.

Nu pajade jag min spacetangent lite. Den låter konstigt när man trycker på den.
Fan då.

Spotify säger att Paramore kommer till Stockholm, och jag kunde inte bry mig mindre.

Nu trodde jag att jag lyckades fixa tangenten, men det gjorde jag inte.

Ett plektrum ligger på bordet.
Den säger: Spela lite gitarr, det är okej.
Jag vet inte. Vi får se, plektrumet, vi får se.

En del utav min hjärna frågar mig om jag verkligen ska blogga om ingenting.
Den andra delen övertygar mig om att, ja, det ska jag bannemig.

Vart tog du vägen? Du ser ut som vanligt, men den jag en gång kände finns inte kvar.
Kom tillbaka.

Jag saknar snön.
Kan den sluta komma och gå hela tiden?
Jag blir alltid lika överlycklig när det snöar, och alltid lika ledsen när snön försvunnit.
Kom hit, och stanna, snöjävel.

Jag tror jag vill sova nu.

Tangenten låter fortfarande konstigt.
Inte okej.

Tog bussen hem från dansken.
Satt ganska långt fram, då det var mycket människor i bakre delen.
Jag gillar inte många människor.

Framför mig satt det en tjej med sin son. Eller kvinna? Men det låter så gammalt. Tjej, får det bli.
Framför mig satt det en tjej med sin son.
Rakt över gången satt en annan tjej, lite yngre, som jag först trodde var en tant.
Hon hade med sig en resväska.
På väg hem?

Som alltid när jag åker buss, lyssnade jag på min kära mp3.
Den sjöng fina saker för mig, ända tills batteriet dog.
Jag lät ändå hörlurarna sitta kvar, det är skönt att isolera sig lite, höra lite mindre av allt.
Den lille pojken framför hade full koll på den digitala klockan uppe vid taket.
20:00.
Nu är klockan åtta. Mamma, klockan är åtta.
Jag kollade ut genom fönstret en stund.
Såg ingenting mer än några enstaka träd som vi drog förbi.

Gick av i Asby, över vägen.
Det snöade.
Ett möte med grannen med reflexväst.
Ett leende, ett hej.
En bil drar förbi i hög hastighet, fastän att det bara är en 30-väg.
Mammor som är rädda för att barnen ska skadas i trafiken, bryr sig inte riktigt om eventuella andra barn som kan finnas på vägen. Bara deras barn är i säkerhet.
Vidare ner på gångvägen av grus.
3 lampor, den mittersta släckt. Där ser man ingenting.
Tog genvägen genom lekparken.
Grattis, där sparade du nån sekund.
Skorna blöta av gräset.
Snö överallt nu, mest i ögonen.
In i värmen.
Ljudet av Doobidoo.
Jag gillar inte Doobidoo.
Jag gillar snö.

Ledsen, jag har ingenting vettigt att framföra.
Förutom detta otroligt roliga klipp, som jag har garvat alldeles för mycket åt.

Det har snöat hela dagen lång, och det är ganska vitt ute.
Även om jag varit med om ett antal vintrar och otaliga snöfall, så tröttnar jag inte.
Jag slutar aldrig att fascineras av dessa vita små flingor som singlar ner ifrån himlen.
De är så fina och ömtåliga. Om du fångar en, så tynar den snart bort i handen på dig.
SnösnösnösnösnösnösnösnösnösnöSNÖ!
Jag älskar snö!

En sak som jag alltid gör när jag är ute och går när det finns snö tillgängligt - En snöboll.
Jag tar ganska mycket snö i handen, och börjar gå.
Varje gång tänker jag samma sak; Jag ska göra den hårdaste snöbollen någonsin. Jag ska krama den till is. Om jag bara kramar hela vägen hem, så blir den nog asfin.
Självklart blir det inte så.
Efter bara nån minut har jag förlorat känseln i händerna, och jag ger upp.
Den framtida superfina isbollen slängs i marken och rullar åt flera olika håll.
Jag sparkar på den största kvarblivande snöbiten som är kvar tills den sakta försvinner, bit för bit.
Resten av promenaden ägnar jag mig åt att försöka värma upp händerna.

Varför jag alltid gör samma sak, och aldrig lär mig att det inte kommer att bli någon superfin fantastisk isboll, är ett stort mysterium.
Fast egentligen inte så stort, jag är nog bara dum i huvudet.

Vad hände med vecka 45?
Vart tog den vägen?
Nej, jag vet. Veckan är inte slut än, men vafan, jo,.. Typ.

Sov nu.
Det är en dag imorgon också.
En fredag för att vara exakt.
Fantastiskt.

Nu kommer jag att skriva om en massa oväsentligheter.
Gillar du det inte - skyll på Glaadis, det var hon som tyckte att jag skulle uppdatera lite.

HÄRHÄRHÄRKLICKAHÄR!

Klickade du?
DID YOU?!
Jag hoppas det, för det är en trevlig (läs GRYM, HÄFTIG, AAAAWESOME) truddelutt.



Jag känner mig lite förvirrad såhär efter en veckas lov.
Jag har inte riktigt koll på vad som händer, eller vad som ska göras.
Inte har jag vant mig vid att det blir mörkt så förbannat fort heller, så jag tror att klockan är 22 och gör mig redo för att sova, när den bara är 18.
Inte för att jag ogillar mörkret, åhnej.
Mörker är väldigt okej.

Min hjärna dog nu, tror jag.
Räknas jag som död då?
Eller,.. hur var det? Är det när hjärtat slutar slå, eller är det när det inte finns någon hjärnaktivitet som man ses som död?
Jag kommer inte ihåg vad biologiläraren sa.
Det enda jag kommer ihåg av honom är att han sa att jag var död, eftersom jag inte hade några reflexer.
Men jag vill inte vara död.
Och någon sa idag att universum var oändligt.
Sluta genast upp med att säga så, för jag förstår inte.
Jag måste förstå, annars blir jag irriterad och ledsen.
Och tanken på att stjärnorna vi ser nu redan kan ha brunnit upp, är knasig.
Fast det som är ännu knasigare är att det vi tycker är så jevvla fint bara är brinnande klot.
Men knasigast är nog att vi lever på en yttepytteliten boll i något skitstort svart som innehåller små klot och brinnande saker som vi bestämt oss för att kalla planeter och stjärnor.
Eller egentligen, knasigare än knasigast vore det om universum inte var oändligt.
För då skulle det finnas någon slags vägg.
Och vad i helsike skulle finnas bakom den väggen?
Fan, konstigt.

Nu orkar jag inte tänka mer.
Jag vill ha glass.