Hej & hå
Ledsen, jag har ingenting vettigt att framföra.
Förutom detta otroligt roliga klipp, som jag har garvat alldeles för mycket åt.
Förutom detta otroligt roliga klipp, som jag har garvat alldeles för mycket åt.
Snowsnowsnow
Det har snöat hela dagen lång, och det är ganska vitt ute.
Även om jag varit med om ett antal vintrar och otaliga snöfall, så tröttnar jag inte.
Jag slutar aldrig att fascineras av dessa vita små flingor som singlar ner ifrån himlen.
De är så fina och ömtåliga. Om du fångar en, så tynar den snart bort i handen på dig.
SnösnösnösnösnösnösnösnösnösnöSNÖ!
Jag älskar snö!
En sak som jag alltid gör när jag är ute och går när det finns snö tillgängligt - En snöboll.
Jag tar ganska mycket snö i handen, och börjar gå.
Varje gång tänker jag samma sak; Jag ska göra den hårdaste snöbollen någonsin. Jag ska krama den till is. Om jag bara kramar hela vägen hem, så blir den nog asfin.
Självklart blir det inte så.
Efter bara nån minut har jag förlorat känseln i händerna, och jag ger upp.
Den framtida superfina isbollen slängs i marken och rullar åt flera olika håll.
Jag sparkar på den största kvarblivande snöbiten som är kvar tills den sakta försvinner, bit för bit.
Resten av promenaden ägnar jag mig åt att försöka värma upp händerna.
Varför jag alltid gör samma sak, och aldrig lär mig att det inte kommer att bli någon superfin fantastisk isboll, är ett stort mysterium.
Fast egentligen inte så stort, jag är nog bara dum i huvudet.
Vad hände med vecka 45?
Vart tog den vägen?
Nej, jag vet. Veckan är inte slut än, men vafan, jo,.. Typ.
Sov nu.
Det är en dag imorgon också.
En fredag för att vara exakt.
Fantastiskt.
Även om jag varit med om ett antal vintrar och otaliga snöfall, så tröttnar jag inte.
Jag slutar aldrig att fascineras av dessa vita små flingor som singlar ner ifrån himlen.
De är så fina och ömtåliga. Om du fångar en, så tynar den snart bort i handen på dig.
SnösnösnösnösnösnösnösnösnösnöSNÖ!
Jag älskar snö!
En sak som jag alltid gör när jag är ute och går när det finns snö tillgängligt - En snöboll.
Jag tar ganska mycket snö i handen, och börjar gå.
Varje gång tänker jag samma sak; Jag ska göra den hårdaste snöbollen någonsin. Jag ska krama den till is. Om jag bara kramar hela vägen hem, så blir den nog asfin.
Självklart blir det inte så.
Efter bara nån minut har jag förlorat känseln i händerna, och jag ger upp.
Den framtida superfina isbollen slängs i marken och rullar åt flera olika håll.
Jag sparkar på den största kvarblivande snöbiten som är kvar tills den sakta försvinner, bit för bit.
Resten av promenaden ägnar jag mig åt att försöka värma upp händerna.
Varför jag alltid gör samma sak, och aldrig lär mig att det inte kommer att bli någon superfin fantastisk isboll, är ett stort mysterium.
Fast egentligen inte så stort, jag är nog bara dum i huvudet.
Vad hände med vecka 45?
Vart tog den vägen?
Nej, jag vet. Veckan är inte slut än, men vafan, jo,.. Typ.
Sov nu.
Det är en dag imorgon också.
En fredag för att vara exakt.
Fantastiskt.
Kort rubrik
Nu kommer jag att skriva om en massa oväsentligheter.
Gillar du det inte - skyll på Glaadis, det var hon som tyckte att jag skulle uppdatera lite.
HÄRHÄRHÄRKLICKAHÄR!
Klickade du?
DID YOU?!
Jag hoppas det, för det är en trevlig (läs GRYM, HÄFTIG, AAAAWESOME) truddelutt.
Jag känner mig lite förvirrad såhär efter en veckas lov.
Jag har inte riktigt koll på vad som händer, eller vad som ska göras.
Inte har jag vant mig vid att det blir mörkt så förbannat fort heller, så jag tror att klockan är 22 och gör mig redo för att sova, när den bara är 18.
Inte för att jag ogillar mörkret, åhnej.
Mörker är väldigt okej.
Min hjärna dog nu, tror jag.
Räknas jag som död då?
Eller,.. hur var det? Är det när hjärtat slutar slå, eller är det när det inte finns någon hjärnaktivitet som man ses som död?
Jag kommer inte ihåg vad biologiläraren sa.
Det enda jag kommer ihåg av honom är att han sa att jag var död, eftersom jag inte hade några reflexer.
Men jag vill inte vara död.
Och någon sa idag att universum var oändligt.
Sluta genast upp med att säga så, för jag förstår inte.
Jag måste förstå, annars blir jag irriterad och ledsen.
Och tanken på att stjärnorna vi ser nu redan kan ha brunnit upp, är knasig.
Fast det som är ännu knasigare är att det vi tycker är så jevvla fint bara är brinnande klot.
Men knasigast är nog att vi lever på en yttepytteliten boll i något skitstort svart som innehåller små klot och brinnande saker som vi bestämt oss för att kalla planeter och stjärnor.
Eller egentligen, knasigare än knasigast vore det om universum inte var oändligt.
För då skulle det finnas någon slags vägg.
Och vad i helsike skulle finnas bakom den väggen?
Fan, konstigt.
Nu orkar jag inte tänka mer.
Jag vill ha glass.
Gillar du det inte - skyll på Glaadis, det var hon som tyckte att jag skulle uppdatera lite.
HÄRHÄRHÄRKLICKAHÄR!
Klickade du?
DID YOU?!
Jag hoppas det, för det är en trevlig (läs GRYM, HÄFTIG, AAAAWESOME) truddelutt.
Jag känner mig lite förvirrad såhär efter en veckas lov.
Jag har inte riktigt koll på vad som händer, eller vad som ska göras.
Inte har jag vant mig vid att det blir mörkt så förbannat fort heller, så jag tror att klockan är 22 och gör mig redo för att sova, när den bara är 18.
Inte för att jag ogillar mörkret, åhnej.
Mörker är väldigt okej.
Min hjärna dog nu, tror jag.
Räknas jag som död då?
Eller,.. hur var det? Är det när hjärtat slutar slå, eller är det när det inte finns någon hjärnaktivitet som man ses som död?
Jag kommer inte ihåg vad biologiläraren sa.
Det enda jag kommer ihåg av honom är att han sa att jag var död, eftersom jag inte hade några reflexer.
Men jag vill inte vara död.
Och någon sa idag att universum var oändligt.
Sluta genast upp med att säga så, för jag förstår inte.
Jag måste förstå, annars blir jag irriterad och ledsen.
Och tanken på att stjärnorna vi ser nu redan kan ha brunnit upp, är knasig.
Fast det som är ännu knasigare är att det vi tycker är så jevvla fint bara är brinnande klot.
Men knasigast är nog att vi lever på en yttepytteliten boll i något skitstort svart som innehåller små klot och brinnande saker som vi bestämt oss för att kalla planeter och stjärnor.
Eller egentligen, knasigare än knasigast vore det om universum inte var oändligt.
För då skulle det finnas någon slags vägg.
Och vad i helsike skulle finnas bakom den väggen?
Fan, konstigt.
Nu orkar jag inte tänka mer.
Jag vill ha glass.
Sent, fast tidigt, men dum Buffy-serie
Det är sent.
Ställde om klockan, men det är fortfarande sent.
Jag gillar inte tiden.
Den bara går.
Alltid.
Tid, sluta gå.
Fast egentligen, vad spelar det för roll vad vi gör av tiden i våra liv?
Ingen, ingen roll alls.
Vi kommer alla att dö, det är liksom bara så.
Några dör unga, några dör gamla.
Vissa hinner bli senila, andra hinner inte ens fylla 3.
Jag tänker ofta på döden.
Det gör fan alla, annars är det konstigt.
Åh, vad trevligt, vi har en sak gemensamt - vi kommer att dö.
Vi förströr oss med saker så att livet inte ska verka så meningslöst.
Fullproppade kalendrar betyder att du har ett liv.
Grattis. En massa saker att förströ dig med, så tankar på livet & döden - STAY AWAY.
Men om vi bara sitter ner och inte gör någonting, kommer vi på att livets innehåll = 0.
Jorden har funnits i flera miljoner år, universum har funnits mycket längre.
Rymden är oändlig och fullproppad med galaxer och planeter.
Och så sitter jag här.
På jorden.
I Europa.
I Sverige.
Östergötland.
Ydre.
Asby.
I ett sketet rum, som är så litet att man får cellskräck, och skriver om ingenting.
Så korkat.
Fruktansvärt korkat.
Jag gillar inte tanken på att allting är meningslöst, men det är så det är.
Vad jag än gör, så spelar det ingen roll - vi kommer alla att försvinna, och glömmas bort.
Frågan är bara när, och hur.
Jag gillar inte Tid
och inte heller dig, Katt.
Dra nu och gör någonting vettigt.
Skriv nåt i kalendern din.
Skaffa dig ett liv,.. vad det nu är.
Ställde om klockan, men det är fortfarande sent.
Jag gillar inte tiden.
Den bara går.
Alltid.
Tid, sluta gå.
Fast egentligen, vad spelar det för roll vad vi gör av tiden i våra liv?
Ingen, ingen roll alls.
Vi kommer alla att dö, det är liksom bara så.
Några dör unga, några dör gamla.
Vissa hinner bli senila, andra hinner inte ens fylla 3.
Jag tänker ofta på döden.
Det gör fan alla, annars är det konstigt.
Åh, vad trevligt, vi har en sak gemensamt - vi kommer att dö.
Vi förströr oss med saker så att livet inte ska verka så meningslöst.
Fullproppade kalendrar betyder att du har ett liv.
Grattis. En massa saker att förströ dig med, så tankar på livet & döden - STAY AWAY.
Men om vi bara sitter ner och inte gör någonting, kommer vi på att livets innehåll = 0.
Jorden har funnits i flera miljoner år, universum har funnits mycket längre.
Rymden är oändlig och fullproppad med galaxer och planeter.
Och så sitter jag här.
På jorden.
I Europa.
I Sverige.
Östergötland.
Ydre.
Asby.
I ett sketet rum, som är så litet att man får cellskräck, och skriver om ingenting.
Så korkat.
Fruktansvärt korkat.
Jag gillar inte tanken på att allting är meningslöst, men det är så det är.
Vad jag än gör, så spelar det ingen roll - vi kommer alla att försvinna, och glömmas bort.
Frågan är bara när, och hur.
Jag gillar inte Tid
och inte heller dig, Katt.
Dra nu och gör någonting vettigt.
Skriv nåt i kalendern din.
Skaffa dig ett liv,.. vad det nu är.
För mycket av det goda och onda, men för lite smör.
Idag gav jag Pauline Bratz en penna, eftersom hon skulle dödat mig annars.
Sedan fick jag låna den.
Efter det fick jag den, för alltid.
Pennan var blå, kort och söndertuggad.
Jag hittade den på golvet igår i jakt på Paulines riktiga penna som jag tidigare under lektionen försökt elda upp.
Men när jag inte hittade den, så fick hon den blåa som jag hittat under ett bord.
Då kommer Berit, den token, och säger att: "En penna? Hm, jag tog en penna förut. Kanske är det den du söker?"
(OBS! Riktigt så sa hon inte. Men typ.)
Jag fick Paulines riktiga penna, The Real Blyertspenna alltså, och jag gav den till henne.
Jag tog då den blåa, eftersom jag behövde en ny penna. Och för att den var så cool.
Så idag, så fick jag ge tillbaka den till Pauline Bratz.
Det var crazy.
Så jävla crazy.
Något mer som var crazy idag:
- Inne i Asby-affären diskuterades det märkesbarnvagnar.
- Jag fick inte IG på historiaprovet.
- En kär vän hade med sig en såg till skolan. Det var inte bara crazy, utan även IO (Inte Okej)
Nu, blev allt här väldigt värdelöst.
Och du, halvdansken, HUR KAN DU VÄLJA IDOL FRAMFÖR BUFFY?!
Du är galen, kvinna, GALEN!
Förresten, så heter hon inte Pauline Bratz.
Hon heter Paulina Bratt.
Jag ändrade för komikens skull.
Och vad är egentligen grejen med Bratz?
Äh, det skiter väl ni i.
Får jag sluta skriva en massa svammel nu?
Gillar. Alltså: Y inom parentes.
Neeeheheheeej! Nu sitter jag här igen, fast att jag inte borde.
Det fruktansvärda hitorieprovet är imorgon, och jag kan inte.
Egentligen, borde jag plugga som fan just nu.
Men jag har kommit till en gräns, gränsen där jag tappar allt mitt förstånd och ger iväg mitt provresultat till ödet.
Min känsla för viktigt/oviktigt har pajat fullständigt.
Viktigast nu: att kolla på Grey's Anatomy.
Oviktigast nu: Historiaprovet
Jag ska sluta skriva om den där jevvla historian nu. Det är tråkigt.
Det är höst.
Har du lagt märke till det?
Det blåser som attans och löv yr omkring som om de vore lätta, små... ja, löv.
Idag har varit en sån där dag, då jag (på ett otroligt fånigt vis) tycker att allt är så fantastiskt.
T.ex. tänkte jag såhär, när jag satte mig vid datorn:
"Internet. Så jävla häftigt, och praktiskt! Jag älskar internet."
Eller som när jag var påväg hem ifrån bussen kl. 18:
"Åh, det är mörkt ute. OCH höst. Fan va mysigt."
I skolan:
"De här stolarna är så bekväma! Varför har de inte såna överallt? Inte för att det gör någonting, det är bra med omväxling. De där höga stolarna är också bra. Jag gillar dem. Mycket."
I mataffär:
"De har samlat så mycket, på ett så litet ställe... FANTASTISKT!"
Hos Ryr:
"Vattenkokare, vem kom på det? Jag älskar den människan som gjorde det. Det är ju en helt otrooolig uppfinning!"
På bussen:
"Mm,.. Mentos. Jag älskar mentos. Mentosmentosmentosmentosmentosmentos!"
Nu:
Spotify, det är fan det bästa som finns. En massa musik, på ett och samma ställe! Lättåtkomligt, snabbt... IIIIIIHH! SPOTIFYYYYY, JAG ÄLSKAR DIG!"
Allt är så fruktansvärt fantastiskt!
Han på nyheterna, med de coola glasögonen.
Gillar! Y inom parentes på coola glasögonnyhetsuppläsare!
Men fan, nu är det bäst att jag lägger av, det börjar bli för konstigt.
En väldigt frän sak, det här med bloggar.
Jag gillar bloggar.
Mmmm,.. Blogg.
Det fruktansvärda hitorieprovet är imorgon, och jag kan inte.
Egentligen, borde jag plugga som fan just nu.
Men jag har kommit till en gräns, gränsen där jag tappar allt mitt förstånd och ger iväg mitt provresultat till ödet.
Min känsla för viktigt/oviktigt har pajat fullständigt.
Viktigast nu: att kolla på Grey's Anatomy.
Oviktigast nu: Historiaprovet
Jag ska sluta skriva om den där jevvla historian nu. Det är tråkigt.
Det är höst.
Har du lagt märke till det?
Det blåser som attans och löv yr omkring som om de vore lätta, små... ja, löv.
Idag har varit en sån där dag, då jag (på ett otroligt fånigt vis) tycker att allt är så fantastiskt.
T.ex. tänkte jag såhär, när jag satte mig vid datorn:
"Internet. Så jävla häftigt, och praktiskt! Jag älskar internet."
Eller som när jag var påväg hem ifrån bussen kl. 18:
"Åh, det är mörkt ute. OCH höst. Fan va mysigt."
I skolan:
"De här stolarna är så bekväma! Varför har de inte såna överallt? Inte för att det gör någonting, det är bra med omväxling. De där höga stolarna är också bra. Jag gillar dem. Mycket."
I mataffär:
"De har samlat så mycket, på ett så litet ställe... FANTASTISKT!"
Hos Ryr:
"Vattenkokare, vem kom på det? Jag älskar den människan som gjorde det. Det är ju en helt otrooolig uppfinning!"
På bussen:
"Mm,.. Mentos. Jag älskar mentos. Mentosmentosmentosmentosmentosmentos!"
Nu:
Spotify, det är fan det bästa som finns. En massa musik, på ett och samma ställe! Lättåtkomligt, snabbt... IIIIIIHH! SPOTIFYYYYY, JAG ÄLSKAR DIG!"
Allt är så fruktansvärt fantastiskt!
Han på nyheterna, med de coola glasögonen.
Gillar! Y inom parentes på coola glasögonnyhetsuppläsare!
Men fan, nu är det bäst att jag lägger av, det börjar bli för konstigt.
En väldigt frän sak, det här med bloggar.
Jag gillar bloggar.
Mmmm,.. Blogg.
Ingen Rubrik. Nein.
Hej.
Nu sitter jag här, fast att jag inte har någonting jag vill skriva om.
Egentligen, så borde jag plugga.
Borde. Men vill inte.
Med risk att låta som en jobbig femåring:
Jag vill inte läsa historia. Vill inte, vill inte, vill inte! VIIIIIIIIILL IIIIIIIIIIIINTEEEEEEEEEEE!
Men jag måste, - och ska - fortsätta på den jävla kursen.
För att pigga upp och glädja mig själv, tänker jag på att Körslaget börjar ikväll.
20:00 på Tv4. Jag kräver att du ska titta!
Men om du har ett liv, så slipper du.
Nu du, börjar jag tröttna på att skriva om ingenting.
Och ska plugga.
Sen, kanske.
Hejdå.
Nu sitter jag här, fast att jag inte har någonting jag vill skriva om.
Egentligen, så borde jag plugga.
Borde. Men vill inte.
Med risk att låta som en jobbig femåring:
Jag vill inte läsa historia. Vill inte, vill inte, vill inte! VIIIIIIIIILL IIIIIIIIIIIINTEEEEEEEEEEE!
Men jag måste, - och ska - fortsätta på den jävla kursen.
För att pigga upp och glädja mig själv, tänker jag på att Körslaget börjar ikväll.
20:00 på Tv4. Jag kräver att du ska titta!
Men om du har ett liv, så slipper du.
Nu du, börjar jag tröttna på att skriva om ingenting.
Och ska plugga.
Sen, kanske.
Hejdå.
Vad är nu grejen med tisdagar? Jag har glömt.
Den här dagen har inte varit okej överhuvudtaget.
Eller har den det? Jag vet inte riktigt.
Händelse nr
1. Blir inkallad till mentorn pga. för mycket frånvaro.
Och nej! Vad än Ryr säger, så har jag varit värsta sjuk,
på riktigt... Om man inte räknar svenskan förra veckan.
2. Blir, tillsammans med många andra, otroligt kränkt.
3. Mor min ringer och säger att jag har tid på vårdcentralen för mitt käraste öra kl. 15:15.
Tack, nu ligger jag ännu mer efter i mattehelvetet.
4. Efter det goa, trevliga besöket på vårdc. måste jag vänta på busshelvetet i 1 & ½ h.
5. En gubbe skrämmer mig på biblioteket.
6. Jag köper en cola light inne på Coop. Upptäcker att designen på flaskan är annorlunda, (Samlar nämligen på colaflaskor. Nej, jag är inte normal.) och att den är utav LIMITED EDITION!
Mitt humör var på topp.
Tills jag kom till kön vid kassan, där...
7. ... en full 30-åring snackar i sin mobil alldeles för högt.
Han svär och säger att han ska förstöra någons lägenhet.
En tant som står längst fram i kön viskar till en annan: "Det där låter som ett hot..." Och så tittar de föraktfullt på mannen innan de går ut ur affären.
Tanten/damen/kvinnan/whatever bakom mig vill att han ska ta samtalet utanför affären, då hon oroar sig för barnen som finns därinne.
Äcklet kallar henne för 'jävla fitta' minst 7 gånger. Skrikandes.
Jag kommer som tur är ut därifrån med mitt friskare öra i behåll, och går till min hållplats.
Det var typ 20 minuter innan bussen gick, men jag tänkte att jag kunde sitta där och ta det lite lugnt bara.
Men åååhnej, det visar sig att Äcklet ska med samma buss.
Så jag bestämmer mig för att gå en sväng, och komma tillbaka lagom tills bussen kommer.
Efter en trevlig promenad i Ömo, kommer jag tillbaka till hållplatsen, där Äcklet befinner sig.
Han sitter på bänken och pratar i telefon, igen.
Vad är jag, om inte mänsklig,.. Självklart lyssnade jag på samtalet!
Det var långt och upprepande, men meningarna han verkade älska mest var dessa:
"Jag har med mig tre personer på detta nu, alla vet att jag var i Ömo hela dagen... Okej? OKEJ?!"
"DEN JÄÄÄÄVEEEEELN! VEM FAN TROR HAN ATT HAN ÄR?!"
"Om du inte hör av mig på ett par dagar, då,... då sitter jag nog i häktet."
"Mummel, mummel, mummel, mummel..."
Händelse nummer 8 är lite speciell, då den handlar om framtiden:
8. Äcklets vän får reda på att jag citerat honom, och de dödar mig.
Med smörknivar.
Min tisdag - kul dag.
Eller har den det? Jag vet inte riktigt.
Händelse nr
1. Blir inkallad till mentorn pga. för mycket frånvaro.
Och nej! Vad än Ryr säger, så har jag varit värsta sjuk,
på riktigt... Om man inte räknar svenskan förra veckan.
2. Blir, tillsammans med många andra, otroligt kränkt.
3. Mor min ringer och säger att jag har tid på vårdcentralen för mitt käraste öra kl. 15:15.
Tack, nu ligger jag ännu mer efter i mattehelvetet.
4. Efter det goa, trevliga besöket på vårdc. måste jag vänta på busshelvetet i 1 & ½ h.
5. En gubbe skrämmer mig på biblioteket.
6. Jag köper en cola light inne på Coop. Upptäcker att designen på flaskan är annorlunda, (Samlar nämligen på colaflaskor. Nej, jag är inte normal.) och att den är utav LIMITED EDITION!
Mitt humör var på topp.
Tills jag kom till kön vid kassan, där...
7. ... en full 30-åring snackar i sin mobil alldeles för högt.
Han svär och säger att han ska förstöra någons lägenhet.
En tant som står längst fram i kön viskar till en annan: "Det där låter som ett hot..." Och så tittar de föraktfullt på mannen innan de går ut ur affären.
Tanten/damen/kvinnan/whatever bakom mig vill att han ska ta samtalet utanför affären, då hon oroar sig för barnen som finns därinne.
Äcklet kallar henne för 'jävla fitta' minst 7 gånger. Skrikandes.
Jag kommer som tur är ut därifrån med mitt friskare öra i behåll, och går till min hållplats.
Det var typ 20 minuter innan bussen gick, men jag tänkte att jag kunde sitta där och ta det lite lugnt bara.
Men åååhnej, det visar sig att Äcklet ska med samma buss.
Så jag bestämmer mig för att gå en sväng, och komma tillbaka lagom tills bussen kommer.
Efter en trevlig promenad i Ömo, kommer jag tillbaka till hållplatsen, där Äcklet befinner sig.
Han sitter på bänken och pratar i telefon, igen.
Vad är jag, om inte mänsklig,.. Självklart lyssnade jag på samtalet!
Det var långt och upprepande, men meningarna han verkade älska mest var dessa:
"Jag har med mig tre personer på detta nu, alla vet att jag var i Ömo hela dagen... Okej? OKEJ?!"
"DEN JÄÄÄÄVEEEEELN! VEM FAN TROR HAN ATT HAN ÄR?!"
"Om du inte hör av mig på ett par dagar, då,... då sitter jag nog i häktet."
"Mummel, mummel, mummel, mummel..."
Händelse nummer 8 är lite speciell, då den handlar om framtiden:
8. Äcklets vän får reda på att jag citerat honom, och de dödar mig.
Med smörknivar.
Min tisdag - kul dag.
Detta inlägg är enbart skräp
Idag, när jag gick hem ifrån busshållplatsen, hittade jag lite skräp i jackfickan.
Jag vet, redan nu känner du att; Faaaasen, va detta ska bli intressant!
Men nej, känn inte så. Om du har höga förväntningar - SLUTA GENAST ATT LÄSA!
Fast om du nu, vilket är mest troligt, inte hade några förväntningar på detta inlägg överhuvudtaget så kan du fortsätta läsa.
Det är okej.
Aja, som skrivet: Jag var påväg hemåt och hittade detta gamla skräp. Gammalt godispapper.
Det blåste till, och skräpet, (som förövrigt var ifrån en sån där liten Japp) var nära på att lämna min kalla hand.
Nu gjorde det ju inte det, men att skräpet nästan slängdes ut i naturen gav mig en flashback.
Jag hade lite småmynt i handen, tillsammans blev det 10 kronor.
Glädjen spred sig i kroppen.
Shit, jag har så att det räcker till 3 för 10!
Så jag och min coole vän tog oss upp till Lanthandeln.
Vi köpte lite godis, vilket var det tuffaste man kunde göra en tisdagseftermiddag. (Om man inte räknar med att hänga på skolgården efter skoltid. Man skulle gärna flytta på bandymålen också, för att vara så rebelisk som möjligt.)
Ifrån Lanthandeln gick vi till skolan (EFTER SKOLTIIIID!) och hängde där.
Jag såg mig själv, en lite mindre Madeleine, men ändå ganska lik, - SLÄNGANDES SKRÄP PÅ MARKEN!
Det var så vi gjorde, tänkte jag där jag gick på vägen hem.
Vi var miljöbovar.
Att inte utnyttja papperskorgar var förstås också en fruktansvärt tuff sak att göra.
Vi slängde skräp överallt, det var helt galet.
Och vi gjorde det utan att få dåligt samvete, vilket jag får nu om jag slänger skräp någon annanstans än i papperskorgar eller liknande.
Det var sjukt, helt SJUUUKT!
Så om vi dör för tidigt pga miljöförstöring,
- skyll på Lill-Madeleine och hennes vän ifrån ett odd grannland.
Grr, mig trampar man inte på ostraffat
Aftonbladet.
Gud va jag älskar nätupplagan av Aftonbladet.
Det finns alltid någonting man stör sig på/roas av där.
Ja, jag är en hemsk människa som tycker att tragiska nyheter är roande.
Jag borde brinna i helvetet. Men, allt har sin tid, och min "brinna-i-helvetet"-tid är inte här ännu.
Så jag tänker fortsätta roas av ohyggliga nyheter på Aftonbladet.
(Kom nu ihåg; Att det är bara på Aftonbladet som dåliga nyheter är roliga, jag är inte helt känslolös.)
Det jag vill komma till är artikeln om lilla treåriga Christopher, som ramlade i en rulltrappa och fick ett finger avslitet.
Och nej, kära läsare, det är inte det som jag roas av. Jag är i huvudet en frisk människa, precis som du.
Det roliga med denna ganska otäcka artikel är hur den följs upp av Aftonbladet.
De tar in en artikel om en annan stackare som också förlorat ett finger till det ohyggliga rulltrappsmonstret, och sen kommer en artikel till,- om hur ofta rulltrappsolyckor egentligen inträffar.
Här, satte jag ner foten och sa: Det börjar bli knasigt nu, Aftonbladet. För knasigt, även för dig.
Men okej, nu vet jag att rulltrappsolyckor inträffar varje dag i Sverige.
Tack, Aftonbladet.
Jag klarade mig nästan bättre utan den informationen.
Men om du nu vill undvika att bli överrumplad av rulltrappans fingeravslitande makt, så kan du följa detta råd som Aftonbladet så generöst delar med sig av: Åk inte barfota.
Det finns såklart många fler tips om hur du åker rulltrappa på ett säkert sätt, men alla är så fruktansvärt självklara.
Men vill du se dem med egna ögon så... Så-åker-du-riskfritt-i-rulltrappor-tips.
Så tack ännu en gång, Aftonbladet.
Du kanske tänker: Det händer inte mig, jag håller i räcket när jag åker rulltrappa.
Men ackackACK, så fel du har.
Precis som myggbett händer, kan rulltrappsolyckor hända just dig, just idag.
Nu skall jag genast ut och informera om hur man åker rulltrappa på rätt sätt.
Det är mitt kall, mitt livs viktigaste uppdrag.
Eller, det är lite sent nu. Och imorn är jag inte hemma.
Det får bli nästa veckas projekt, och då ska jag nog ha hunnit göra flygblad också.
Ha det bra, min vän, men akta dig för rulltrappor.
Gud va jag älskar nätupplagan av Aftonbladet.
Det finns alltid någonting man stör sig på/roas av där.
Ja, jag är en hemsk människa som tycker att tragiska nyheter är roande.
Jag borde brinna i helvetet. Men, allt har sin tid, och min "brinna-i-helvetet"-tid är inte här ännu.
Så jag tänker fortsätta roas av ohyggliga nyheter på Aftonbladet.
(Kom nu ihåg; Att det är bara på Aftonbladet som dåliga nyheter är roliga, jag är inte helt känslolös.)
Det jag vill komma till är artikeln om lilla treåriga Christopher, som ramlade i en rulltrappa och fick ett finger avslitet.
Och nej, kära läsare, det är inte det som jag roas av. Jag är i huvudet en frisk människa, precis som du.
Det roliga med denna ganska otäcka artikel är hur den följs upp av Aftonbladet.
De tar in en artikel om en annan stackare som också förlorat ett finger till det ohyggliga rulltrappsmonstret, och sen kommer en artikel till,- om hur ofta rulltrappsolyckor egentligen inträffar.
Här, satte jag ner foten och sa: Det börjar bli knasigt nu, Aftonbladet. För knasigt, även för dig.
Men okej, nu vet jag att rulltrappsolyckor inträffar varje dag i Sverige.
Tack, Aftonbladet.
Jag klarade mig nästan bättre utan den informationen.
Men om du nu vill undvika att bli överrumplad av rulltrappans fingeravslitande makt, så kan du följa detta råd som Aftonbladet så generöst delar med sig av: Åk inte barfota.
Det finns såklart många fler tips om hur du åker rulltrappa på ett säkert sätt, men alla är så fruktansvärt självklara.
Men vill du se dem med egna ögon så... Så-åker-du-riskfritt-i-rulltrappor-tips.
Så tack ännu en gång, Aftonbladet.
Du kanske tänker: Det händer inte mig, jag håller i räcket när jag åker rulltrappa.
Men ackackACK, så fel du har.
Precis som myggbett händer, kan rulltrappsolyckor hända just dig, just idag.
Nu skall jag genast ut och informera om hur man åker rulltrappa på rätt sätt.
Det är mitt kall, mitt livs viktigaste uppdrag.
Eller, det är lite sent nu. Och imorn är jag inte hemma.
Det får bli nästa veckas projekt, och då ska jag nog ha hunnit göra flygblad också.
Ha det bra, min vän, men akta dig för rulltrappor.
Sånt där gammalt man tycker om
En vecka har jag låtit fara förbi utan att blogga.
Ett uttryck som är accepterat vid detta tillfälle är: INTE OKEJ.
I fredags, på engelskan, hade vi det så jevvla gött.
Min kära vän och jag pratade gamla minnen och drömde oss tillbaka till högstadiet.
Det var konstigt hur mycket jag faktiskt glömt bort på bara ett par år.
Lärare som varken kunde prata så man hörde eller skriva så man såg, klasskompisar som var ondare än Satan himself, det åh, så älskade fönstret och alla de underbara människor man träffade där.
Men så började vi prata om tyskan.
Vi kom ihåg nästan exakt vart alla satt.
Men när vi skulle fundera ut vem jag satt bredvid, så tog det stopp.
Var det,..?
Men hon då,.. hon hade väl tyska med oss... eller?
Frågorna började poppa upp i min lilla skalle.
Satt jag ensam?
Blev jag så skadad av min ensamhet att jag nu förträngt det?
Genomled jag alla de där tyskalektionerna med hjälp av en låtsasbänkkompis?
Som tur var så hade min kära vän, som förövrigt satt i mitten bredvid en katt, också för sig att det satt någon bredvid mig.
Men vi kom inte på vem denna person var.
MEN! Menmenmenmenmen, jag fick faktiskt en flashback alldeles nyss.
Jag kom på vem det var jag satt bredvid, jag satt alltså inte själv!
Men jobbigt ändå, att inte komma ihåg.
Det borde inte ha varit så förbannat svårt, och det borde inte ha tagit två dagar för att komma på det.
Smsade just den där kära vännen som grubblat på samma sak som jag.
Svaret löd: Haha, aa juste!
Det här, var ett uselt inlägg.
Inte bara för utomstående, nej även för inomstående.
(Om man nu kan säga så, inomstående...)
Jag ber om ursäkt,
och säger katt och adjö.
Ett uttryck som är accepterat vid detta tillfälle är: INTE OKEJ.
I fredags, på engelskan, hade vi det så jevvla gött.
Min kära vän och jag pratade gamla minnen och drömde oss tillbaka till högstadiet.
Det var konstigt hur mycket jag faktiskt glömt bort på bara ett par år.
Lärare som varken kunde prata så man hörde eller skriva så man såg, klasskompisar som var ondare än Satan himself, det åh, så älskade fönstret och alla de underbara människor man träffade där.
Men så började vi prata om tyskan.
Vi kom ihåg nästan exakt vart alla satt.
Men när vi skulle fundera ut vem jag satt bredvid, så tog det stopp.
Var det,..?
Men hon då,.. hon hade väl tyska med oss... eller?
Frågorna började poppa upp i min lilla skalle.
Satt jag ensam?
Blev jag så skadad av min ensamhet att jag nu förträngt det?
Genomled jag alla de där tyskalektionerna med hjälp av en låtsasbänkkompis?
Som tur var så hade min kära vän, som förövrigt satt i mitten bredvid en katt, också för sig att det satt någon bredvid mig.
Men vi kom inte på vem denna person var.
MEN! Menmenmenmenmen, jag fick faktiskt en flashback alldeles nyss.
Jag kom på vem det var jag satt bredvid, jag satt alltså inte själv!
Men jobbigt ändå, att inte komma ihåg.
Det borde inte ha varit så förbannat svårt, och det borde inte ha tagit två dagar för att komma på det.
Smsade just den där kära vännen som grubblat på samma sak som jag.
Svaret löd: Haha, aa juste!
Det här, var ett uselt inlägg.
Inte bara för utomstående, nej även för inomstående.
(Om man nu kan säga så, inomstående...)
Jag ber om ursäkt,
och säger katt och adjö.
Den där dumma dagen som är idag
Söndagar.
Jag hatar söndagar.
Så långsamma.
Så deppiga.
Absolut sista dagen på veckan, slutet på helgen.
Det är på söndagen man, eller snarare jag, städar och gör allt det där tråkiga som ska göras.
Lördagen är den snälla dagen, den roliga.
Söndagen - dum och deppig.
Jag känner måndagen smyga sig fram.
En obehalig känsla, ja.
Men lite gladare blir jag, när jag lyssnar på denna låt.
Lyssna, den är god.
Fast, söndagar kan ändå ta sig i röven.
Jag hatar söndagar.
Så långsamma.
Så deppiga.
Absolut sista dagen på veckan, slutet på helgen.
Det är på söndagen man, eller snarare jag, städar och gör allt det där tråkiga som ska göras.
Lördagen är den snälla dagen, den roliga.
Söndagen - dum och deppig.
Jag känner måndagen smyga sig fram.
En obehalig känsla, ja.
Men lite gladare blir jag, när jag lyssnar på denna låt.
Lyssna, den är god.
Fast, söndagar kan ändå ta sig i röven.
Jag gillar inte rubriker. Inte nu, inte idag. Imorn, kanske.
Det första intrycket.
"Du får aldrig en andra chans att ge ett första intryck."
Nej, för det vore ju ganska konstigt. Om man fick en andra chans att ge ett första...?
Äh, vafan, vad spelar det för roll vad man ger för första intryck?
Jag har tänkt på en sak,- att de, som ger ett första intryck av stor social kompetens, faktiskt inte alls kan kompromissa och lyssna på andra. Självklart är det inte alltid så, man kan ju inte dra alla över en kam, det finns undantag och blahabla.
Oftast är det de som är utåtriktade och sociala som man dras till från början. Det är dem man vill lära känna, för de verkar vara sådana underbara, glada, och snälla människor. Det är också de som är lättast att få kontakt med.
Men efter ett tag med dessa sociala, förut så glada och snälla människorna, märker man att de är fruktansvärt krävande. De pratar och pratar, om allt och ingenting. Man blir trött. Trött på att lyssna på allt de har att säga, trött på att behöva visa respons och svara på deras uttömmande frågor.
Första intrycket ger ingen människa rättvisa.
De som är lättast att tycka om, är oftast också lättast att hata.
Men ändå är det dem man tänker på.
De stabila människorna, som man alltid gillar, eller alltid ogillar, tänker man inte så mycket på.
Det är de ostabila, (om man nu kan säga så, det låter lite som om de vore ostabila i psyket eller nåt...) som på något sätt fastnar i huvudet.
En vän till mig beskrev det som en skala. Och vafan, hon har rätt. Det är en jevvla skala.
Nu går jag.
"Du får aldrig en andra chans att ge ett första intryck."
Nej, för det vore ju ganska konstigt. Om man fick en andra chans att ge ett första...?
Äh, vafan, vad spelar det för roll vad man ger för första intryck?
Jag har tänkt på en sak,- att de, som ger ett första intryck av stor social kompetens, faktiskt inte alls kan kompromissa och lyssna på andra. Självklart är det inte alltid så, man kan ju inte dra alla över en kam, det finns undantag och blahabla.
Oftast är det de som är utåtriktade och sociala som man dras till från början. Det är dem man vill lära känna, för de verkar vara sådana underbara, glada, och snälla människor. Det är också de som är lättast att få kontakt med.
Men efter ett tag med dessa sociala, förut så glada och snälla människorna, märker man att de är fruktansvärt krävande. De pratar och pratar, om allt och ingenting. Man blir trött. Trött på att lyssna på allt de har att säga, trött på att behöva visa respons och svara på deras uttömmande frågor.
Första intrycket ger ingen människa rättvisa.
De som är lättast att tycka om, är oftast också lättast att hata.
Men ändå är det dem man tänker på.
De stabila människorna, som man alltid gillar, eller alltid ogillar, tänker man inte så mycket på.
Det är de ostabila, (om man nu kan säga så, det låter lite som om de vore ostabila i psyket eller nåt...) som på något sätt fastnar i huvudet.
En vän till mig beskrev det som en skala. Och vafan, hon har rätt. Det är en jevvla skala.
Nu går jag.
Välkommen till min nya blogg!
...eller inte välkommen.
Det är dumt. Så fruktansvärt dumt. Börja blogga, nu igen?
Det är egentligen försent, man ska inte ha blogg nu.
Och jag lovade att inte komma tillbaks, det gjorde jag. Så förlåt, men jag kunde inte hålla mig borta längre.
Den stora frågan är om jag kommer orka hålla den uppdaterad, och ärligt talat så tror jag inte det.
Men vafan, det kan vara kul en stund iaf.
Så, VÄLKOMMEN TILL MIN NYA BLOGG! Eller,.. äsch.
